Anhörig

Även anhöriga och andra närstående till ångestdrabbade är varmt välkomna som medlemmar i föreningen. och att delta i våra aktiviteter.

Vi har också en anhöriggrupp som träffas regelbundet. Gruppen är en kamratstödjande grupp och har inte någon professionell ledare. Detta är en sluten grupp, vilket innebär att det är samma personer som träffas varje gång. Man måste därför anmäla sitt intresse och bli antagen till gruppen för att delta. Detta skapar trygghet och stabilitet i gruppens träffar. Är du intresserad av att gå med i den så kontakta oss via e-post på styrelsen@angest-stockholm.se.

Tips till dig som är anhörig

Det är svårt att förstå hur tärande det kan vara att leva med ständig ångest. Lika lite som man kan bestämma sig för att sluta ha huvudvärk eller högt blodtryck, kan den ångestdrabbade ”rycka upp sig” eller ”skärpa sig”. Sådana uppmaningar ökar bara pressen på den som mår dåligt. Du kan stödja din närstående genom att ta reda på mer om ångestsyndrom, lyssna när hen pratar om det som är svårt och kanske också hjälpa till med att söka behandling eller följa med till läkarbesök. Om någon i din närhet har ångest och depression med självmordstankar är det viktigt att du ser till att han eller hon snabbt kommer till läkare.

Å andra sidan hjälper man heller inte den drabbade genom att helt befria honom eller henne från ansvar. En stor del i frigörandet av sin ångestproblematik ligger i modet att konfrontera sig själv och sina tankar. Du som anhörig kan bli världens bästa stöd bara genom att ta reda på fakta om ångestens olika uttryck och effekter och lyssna aktivt när din vän pratar om sina problem. Kanske kan du också bistå din vän i sökandet efter en behandlingsform som är lämplig. Men glöm aldrig bort att dina egna problem och tankar är precis lika viktiga, att även du behöver stöd ibland.

Till dig som står mig nära….

Lyssna på mig. Att få berätta för någon som verkligen tar sig tid att lyssna utan att avbryta eller komma med goda råd betyder mycket. Visa att du bryr dig om mig. Fråga hur du kan hjälpa mig.

Säg inte att du förstår hur det känns att leva med ångest om du inte verkligen gör det. Du behöver inte ha svaren eller lösningarna på mina problem. Att du bara lyssnar och finns för mig är den största gåvan du kan ge mig.

Låt mig vara den som tar upp mina problem – även om du frågar av omtanke. Om jag för en gångs skull känner mig glad vill jag inte bli påmind om det som är svårt. Det hjälper mig inte heller att fokus hela tiden ska ligga på mina svårigheter. Så vänta tills jag själv vill prata. Kom ihåg att jag är en helt vanlig människa. Jag är inte min ångest. Låt inte min diagnos bli det enda jag är. Jag vill prata om annat och ha kul, precis som alla andra. Låt inte vår relation bli präglad av min ångest. Hjälp mig istället att fokusera på annat.

Visa att du finns för mig. Att veta att jag kan ringa dig när jag behöver får mig att känna mig mycket tryggare.

Ha tålamod. Förvänta dig inte snabba framsteg. Även efter en lyckad behandling är det inte ovanligt med bakslag. Bli inte besviken på mig. Jag kämpar hela tiden.

Säg inte åt mig att rycka upp mig eller skärpa mig. Säg inte att ”alla andra klarar det ju” eller ”var inte så överkänslig”. Om jag kunde ta bort min ångest skulle jag göra det. Kom ihåg att psykisk ohälsa är lika verklig som kroppsliga sjukdomar. Det handlar om biologi och kemi. Döm mig inte.

Att leva med ångest gör mig väldigt trött och oro visar sig ofta som irritation. Försök att förlåta mig för det. Men sätt gränser och tala om för mig när jag gör dig illa. Det sista jag vill är att min ångest ska förstöra vår relation.

Stötta mig i att komma hemifrån och göra olika aktiviteter som jag mår bra av, så att jag bryter min isolering och får nya intryck. Motion och träning hjälper mot ångest och depression – om jag har svårt att komma igång själv så peppa mig gärna. Kanske kan vi träna tillsammans eller bara gå en promenad.

Om jag drar mig undan från dig beror det oftast på att min ångest är för svår, och har inte med dig att göra. Ta det inte personligt.

Hjälp mig att hoppas på att det kommer att bli bättre. Visa att du är stolt över mig när jag lyckas göra något som känns svårt. Jag skäms tillräckligt mycket ändå – hjälp mig att stärka min självkänsla. Det som verkar som en bagatell för dig kan vara en jätteprestation för mig.

Lär dig mer om min sjukdom. Uppmuntra mig att söka hjälp, särskilt när jag inte själv tror att det är meningsfullt. Om jag inte själv orkar– fråga om du får ringa och boka en tid åt mig och om jag vill ha sällskap till läkaren.

Uppmuntra mig när jag gör något bra, som att träna, träffa vänner eller försöker övervinna mina fobier. Visa att du tror på min förmåga. Men kritisera mig inte mina undvikandebeteenden, tvångshandlingar eller upprepade ångesttankar. Det hjälper inte utan får mig bara att känna mig misslyckad.

Tvinga mig inte att göra saker som jag inte vågar. Men stötta mig att våga, en liten liten bit i taget. Lura aldrig in mig i en situation som du vet kommer att öka min ångest. Det hjälper inte ett dugg utan innebär bara att jag tappar förtroendet för dig.

Behandla mig inte som ett barn. Jag är en vuxen människa. Om du tar över för mycket bidrar det bara till att förstärka min ångest och mitt undvikandebeteende. Att ständigt ge mig försäkringar kan faktiskt förvärra läget. Sätt en gräns när jag ställer samma frågor om och om igen eller ältar för mycket. Jag behöver hjälp att skifta fokus.

Om jag ständigt ber om försäkringar och får det kan det låsa fast mig i ångesten. Det är naturligt att vilja trösta och ge trygghet genom att lova mig att allt kommer att gå bra, men det är bättre att du uppmuntrar mig att träna på det som är svårt och visar att du tror på min förmåga.

Får jag akut ångest – en panikattack – påminn mig om att attacken inte är farlig, att ingenting värre kommer att hända, och ångestattacken alltid går över av sig självt eftersom kroppens autonoma nervsystem ”slår till bromsen” och ser till att paniken lägger sig.

Under den akuta attacken är det inte läge för några samtal.  Man brukar som en minnesregel säga: Håll ut (ha tålamod), Håll om (kroppskontakt om jag tycker det känns bra, kanske en varm filt över axlarna), Häll i (varm dryck), Håll tyst (lyssna men börja inte analysera eller ställa frågor). Gör du det så hjälper du mig mycket.

Du kan hjälpa mig att lugna ned andningen genom att andas i fyrkant:
Blunda och föreställ dig en fyrkant.
Låt blicken följa den vänstra sidan nedifrån och upp medan du andas in långsamt genom näsan. Räkna under tiden långsamt till fyra.
Låt blicken följa linjen från det övre vänstra hörnet till det över högra hörnet medan du håller andan och långsamt räknar till fyra.
Låt sedan blicken gå från det övre högra hörnet till det nedre högra hörnet medan du långsamt andas ut genom munnen och räknar till fyra.
Medan blicken går tillbaka till det vänstra nedre hörnet håller du andan i fyra sekunder. osv.

Ta hand om dig själv också. Det sista jag vill är att du ska må dåligt för att jag gör det. Sätt dom gränser som du behöver för att orka själv.

 

Stod till dig som lever nara nagon med psykisk ohalsa

Fler resurser hittar du i vår Länksamling