Varför är vi rädda?

 

Rädslans funktion är att varna och skydda oss från sådant som kan göra oss illa. Rädslan fyller alltså en viktig roll i våra liv. Eftersom rädslan är en så väsentlig och primitiv kraft styr den våra liv i mer eller mindre hög grad. För att förstå en människa måste man därför förstå vad hon fruktar.

Det primitiva alarmsystemet

Det primitiva alarmsystemet finns i det uråldriga limbiska systemet i hjärnan, varav amygdala (mandelkärnan) är en viktig del. Det primitiva alarmsystemet söker hela tiden av den information våra sinnen tar in från omgivningen och letar efter eventuella faror. Det primitiva alarmsystemet kan rädda vårt liv innan vi ens blivit medvetna om faran. I sådana situationer kan vi reagera med rädsla-panik-flykt eller rädsla-vrede-kamp. Ett exempel på detta är att vi kan hoppa undan för en orm på vägen, innan vi ens har förstått att det är en orm som vi har registrerat, eller hunnit bli medvetet rädda.

Det primitiva alarmsystemets styrka är dess snabbhet. Men för att kunna vara så blixtsnabbt måste det göra ganska grova bedömningar. Om vi skulle stanna upp och fundera över om ormen på vägen är en huggorm eller en snok, skulle vi riskera att bli bitna. Därför händer det att vi ibland efteråt upptäcker att det som fick oss att hoppa högt faktiskt bara var en gren som låg där på vägen. En och annan felbedömning i form av alltför snabba generaliseringar eller slutsatser är alltså det pris vi får betala för systemets snabbhet.

Det rationella alarmsystemet

Det rationella alarmsystemet sköts av hjärnbarken, som svarar för vårt medvetande. Den medvetna upplevelsen av rädsla uppstår alltså i hjärnbarken, och ger oss känslor som fruktan, pessimism, nedstämdhet och ångest. Det rationella alarmsystemet kan skilja på olika objekt och händelser och har obegränsat med utrymme för detaljer. Det kan också ta god tid på sig för att dra slutsatser. Med hjälp av dessa högre hjärnfunktioner kan individen medvetet tänka igenom den skrämmande situationen och komma fram till att det primitiva systemets bedömning var felaktig – ingen verklig fara förelåg! Men medvetandet ligger alltid steget efter, och det krävs en rejäl viljeansträngning för att förändra den omedelbara emotionella reaktion som redan har inträffat.

Hela tiden konkurrerar dessa två system med varandra om vår uppmärksamhet och kontrollen över vårt beteende. Vårt primitiva alarmsystem kan tvinga oss att koncentrera oss på en möjlig fara även fast vi inte vill göra det. Om en hundfobiker får veta att det finns en hund i rummet bredvid, kan detta innebära att han omöjligt kan koncentrera sig på något annat hur mycket han än försöker. Det primitiva systemet kommer att tvinga honom att koncentrera sig på hunden och rädslan. I en paniksituation kan det primitiva alarmsystemet ta kontrollen helt och hållet och vi reagerar då med flykt eller kamp utan att kunna resonera oss ur ångesten.

Att leva med ångest

Att leva med kronisk rädsla tar kraft och energi och gör det svårt att fungera normalt. Ångesten kan på så sätt innebära ett stort handikapp. Alla ångestsjukdomar innebär att det primitiva alarmsystemets reaktionsmönster med panik- och flyktbeteenden inte längre kan hållas tillbaka av de högre hjärnfunktionerna.

Människor som lider av ångestsyndrom har vanligen en intensiv upplevelse av rädsla. De är sårbara och känslosamma. De har mycket svårt att undertrycka den rädsla-panik-flykt-reaktion som det primitiva alarmsystemet sätter igång. Den som ständigt är på helspänn och ångestfylld har svårt att flexibelt och fritt kunna rikta uppmärksamheten mot det hon egentligen behöver för att kunna leva sitt liv. Istället ägnar hon sin tid åt ett outsinligt självdestruktivt grubbel, utan att kunna växla till ett annat sätt att tänka.

Hjälplöshet är lyckans fiende och rädslans bundsförvant. En motvikt till hjälplöshetens rädsla är kontroll. Det viktigaste för att man ska kunna handskas med rädsla och stress är alltså att man så långt det är möjligt försöker öka känslan av att ha kontroll över sitt liv. Allt som motverkar känslan av hjälplöshet är bra. Det är denna subjektiva upplevelse av kontroll som gör att de flesta känner sig betydligt tryggare när de kör bil än när de flyger, trots att bilturen är mycket farligare.

Varför är en del mer rädda än andra?

Hos alla däggdjur är en del individer mer rädda än andra. Vårt genetiska arv påverkar alltså hur pass rädda vi kommer att vara under livet. Vissa individer föds med ett extra känsligt alarmsystem, medan det för andra är tvärtom. För oss människor gäller att ungefär 15% är födda med ökat anlag för rädsla, och omkring 30% är mer orädda än genomsnittet. En ”rädd” individ är känslig för negativa upplevelser och för vad andra tycker. Hon är ofta en smula hämmad, allvarlig, ordentlig och pessimistisk. En ”orädd” individ trivs med att ta risker. Hon bryr sig inte lika mycket om vad andra tycker, kan vara impulsiv och ibland aggressiv. Hon har också en mer optimistisk läggning.

Anledningen till att ”de rädda” individerna inte har gallrats bort under miljontals år av evolutionärt naturligt urval, är att det faktiskt finns vissa fördelar med ökad rädsla. De rädda löper mindre risk att skadas eller dödas. De utgör också utmärkta spejare som upptäcker alla faror och kan varna de andra. ”De rädda” är alltså viktiga för flockens överlevnad.

Människor som lider av ångestsyndrom bär ofta på en skam- eller skuldkänsla över detta. Kanske kan det vara en tröst att veta att evolutionen har sett en mening med oss, och att vår känslighet kan vara en medfödd egenskap som vi varken kan rå för eller behöver skämmas över!