Ångestdiagnoser

 

Var tredje kvinna och var femte man kommer någon gång i livet drabbas av ett ångestsyndrom.

Ångest, nedstämdhet, depressioner, fobier och annan psykisk ohälsa är väldigt vanligt. För den som drabbas känns det dock ofta som att man är ganska ensam om problemen. De skamkänslor och den tystnad som fortfarande råder kring psykisk ohälsa gör att många gör allt för att dölja problemen för omgivningen.

Andelen individer som under den senaste tolvmånadersperioden har lidit av något ångestsyndrom, varierar mellan tolv och sjutton procent i olika epidemiologiska studier. Man har uppskattat att var fjärde individ någon gång i livet kommer att drabbas av ett ångestsyndrom. (Källa: SBU.)

Försök att hålla i minnet att det finns hjälp att få och att det går att bli bättre eller helt fri från ångesten! Även om det inte känns så när allt är som svårast.

När det gäller behandling så är det viktigt att komma ihåg att det inte finns en behandling som passar alla utan ibland måste man prova vad som passar bäst för en själv. De behandlingsmetoder som oftast används och som har vetenskapligt stöd beskriver vi kortfattat nedan.

Läs mer:

Angestbroschyren

Regionalt vardprogram angestsyndrom

Behandlingsmanual GAD

Hjarnfondens infoblad om angest


Paniksyndrom (PÅ)

Ångest består av olika känslor, allt från ängslan och oro till rädsla och panik. Ångesten följs av kroppsliga symtom, som är tecken på överaktivitet i det sympatiska nervsystemet, till exempel andnöd, hjärtklappning, svettning, yrsel, illamående, klump i halsen, spända muskler, domningar och stickningar. Panikångest kännetecknas av plötsliga anfall med snabbt stigande ångest samt hjärtklappning, andningsbesvär, smärtor i bröstet, yrsel och andra kroppsliga symtom. En person som får sådana ångestanfall blir ofta rädd för att svimma, dö, förlora förståndet eller mista kontrollen. Ofta leder rädslan för nya attacker till att livet begränsas alltmer. De mest effektiva behandlingarna vid paniksyndrom är kognitiv beteendeterapi och behandling med så kallade antidepressiva läkemedel, ofta SSRI.


Hur utvecklas paniksyndrom?

Det finns forskningsstöd för att paniksyndrom utvecklas genom samverkan av biologiska och psykologiska processer. Man kan se uppkomsten av paniksyndrom utifrån ett stress-sårbarhets perspektiv där en ärftlig benägenhet i kombination med stress och negativa livshändelser ligger till grund för utvecklandet av sjukdomen.

Vid hög stressbelastning kan kroppens livsnödvändiga alarmsystem som signalerar fara och manar till flykt aktiveras. Om den drabbade med förnuftet inte finner någon rimlig anledning till rädslereaktion kan de kroppliga symtomen till exempel hjärtklappning, yrsel och tryck över bröstet och overklighetskänslan tolkas som att något katastrofalt håller på att inträffa, till exempel att man håller på att svimma, få en hjärtattack eller att man ska göra något okontrollerat. Dessa katastrofala tolkningar av symtomen ger hjärnan nya farofyllda impulser vilka i sin tur spär på rädslereaktionen som snabbt kan eskalera och kulminera i en panikattack.

De kroppsliga reaktionerna vid panik är helt ofarliga och skiljer sig inte fysiologiskt från annan rädsla, det enda som skiljer sig är tolkningen av dem. De leder varken till hjärtinfarkt, svimning, psykos eller något annat farligt. Men det är vanligt att de tolkas så. Efter upplevelsen av en panikattack följer ofta en ihållande rädsla för att den ska återkomma, en så kallad förväntansångest. Denna leder dels till en överdriven bevakning av kroppen då minsta kroppsliga symtom, som tidigare skulle passerat obemärkt uppmärksammas. Dels leder rädslan till ett mer eller mindre utbrett undvikandebeteende som innebär ett undvikande av situationer där det skulle kunna vara svårt eller pinsamt att fly eller söka hjälp. Sådana ställen kan vara offentliga platser såsom affärer, köer, kommunaltrafik, hos frisören eller ställen som den drabbade tror skulle innebära fara till exempel fysisk ansträngning och att vara långt ifrån sjukhus vid rädsla för hjärtfel.

Tillsammans samverkar den överdrivna uppmärksamheten på kroppen och undvikandet till ökad spänning och hotupplevelse vilket banar vägen för nya panikattacker. Den drabbade kan tro att det är dessa försiktighetsåtgärder som hindrar den tänkta katastrofen från att inträffa. I och med undvikandet får den drabbade aldrig veta att försiktighetsåtgärderna är helt onödiga och istället gör att paniksyndromet kan vidmakthållas.


Vilken behandling finns det?

Panikångest behandlas ofta med ett SSRI-preparat och/eller kognitiv beteendeterapi. Det är ofta bra att kombinera medicin med KBT.

Kognitiv-beteendeterapi (KBT) har visat sig vara en effektiv metod för att behandla paniksyndrom. I behandlingen får patienten lära sig hur kroppsliga reaktioner, tankar och beteenden samverkar för att skapa och vidmakthålla paniken. Patienten får även lära sig biologiska fakta om rädslereaktionen som är viktiga för att minska de katastrofala tolkningarna. Till exempel att rädslereaktionen lägger sig automatiskt efter en stund om man utan något säkerhetsbeteende stannar kvar i den panikskapande situationen. Att man således inte kan fastna i paniken och att rädslan inte leder till psykos eller hjärtattack.

Till en början kan det vara värdefullt att exponera sig för panikframkallande situationer tillsammans med terapeuten och terapisessionerna kan då ske till exempel på kafé, i tunnelbanan eller annat lämpligt ställe. Med rätt utförd och upprepad exponeringsträning brukar det i allmänhet gå bra att vända den negativa spiralen och patienten kan sedan fortsätta träningen på egen hand och gradvis utsätta sig för svårare situationer som planeras i samråd med terapeuten.

Den medicinska behandlingen av paniksyndrom domineras av den nya generationens antidepressiva preparat s.k. SSRI-preparat (selektiva serononinåterupptagningshämmare). Den första tiden kan medicineringen medföra att man mår sämre och till och med får mer ångest. Detta är normalt och minskar inom några veckor. Förbättringarna kommer sedan gradvis under flera veckor till månader. Man brukar trappa upp dosen långsamt för att minska de biverkningar som kan komma i början.

SSRI-medicinerna är inte beroendeframkallande. Biverkningarna är ofta lindriga och övergående. Det ska dock nämnas att de kan påverka sexlivet med minskad lust och förmåga, denna biverkan kan kvarstå hela behandlingstiden men går över när man slutat med medicinen. När man slutar med medicinen ska man trappa ner den i samråd med läkare, annars kan man få så kallade utsättningssymtom. Det är inte samma sak som abstinens och är inte ett tecken på beroende.

Det finns också så kallade bensodiazepiner, som ger en snabb med kortvarig ångestlindring. De ges ibland under en kort period som stöd vid insättningen av SSRI, men bör i möjligaste mån undvikas då de är beroendeframkallande. Att ta lugnande medicin i samband med KBT gör att exponeringsträningen inte blir effektiv så det bör också undvikas.

Du kan enligt beskrivningen för psykologisk behandling ovan börja träna dig på att utsätta dig för situationer som du känner obehag inför eller undviker helt. Gör gärna en lista över situationer som du ordnar hierarkiskt och börja med något som väcker lite lagom obehag. Tag gärna med en vän som du litar på och som du tror kan vara ett bra stöd. Berätta för denne vad du behöver träna på och samtala om hur ni kan försvåra övningarna allteftersom. Om du till exempel vill träna dig i att kunna åka tunnelbana ensam till arbetet kan du träna genom att vännen åker i en vagn och du i en annan.

Det är också värdefullt att lära sig och tillämpa någon form av avslappningsmetod.

 

Generaliserat ångestsyndrom (GAD)

Den som har diagnosen generaliserat ångestsyndrom är mer eller mindre konstant ängslig, osäker, okoncentrerad, rastlös, pessimistisk, spänd och stresskänslig. Han eller hon blir lätt uttröttad och är ofta lättretlig. Personen har ofta dålig sömn och oroar sig på ett överdrivet sätt för stort som smått. Ofta har man också olika kroppsliga symtom som spända muskler, huvudvärk, tandgnisslan, svettningar, darrningar, muntorrhet, yrsel och hjärtklappning. De mest effektiva behandlingarna vid generaliserat ångestsyndrom är kognitiv beteendeterapi och så kallade antidepressiva läkemedel.


Hur vanligt är det?

Studier visar att man i genomsnitt löper ungefär fem procents risk att någon gång under sin livstid drabbas av GAD, och syndromet har visat sig vara något vanligare bland kvinnor än bland män. För majoriteten av de drabbade börjar problemen i barndomen eller tonåren, men det är inte ovanligt att ångesten uppkommer även i senare skeden av livet.


Varför får man GAD?

Det antas finnas såväl biologiska som miljömässiga orsaker till GAD. Det innebär att delar av orsaken till GAD kan finnas i personens uppväxt, den kemiska sammansättningen i hjärnan samt i personens nuvarande livssituation.


Hur är det att leva med GAD?

En person som lider av generaliserat ångestsyndrom (GAD: Generalized Anxiety Disorder) känner en ihållande och okontrollerbar ångest och oro över olika områden av livet. Alla människor oroar sig i viss utsträckning men i kontrast till vanlig oro är GAD starkare och mer ihållande, uppstår oftare och är svårare att kontrollera. Ångesten, oron eller de fysiska symptomen har dessutom betydande negativa konsekvenser för viktiga områden i livet, exempelvis socialt eller i arbetslivet.

Ångesten är svår att kontrollera och blir därför ett störningsmoment i alla delar av vardagen. Den som lider av GAD oroar sig ofta över saker som åtagande på arbetet, ekonomin, familjemedlemmars hälsa, men också över småsaker som att bilen behöver repareras eller vardagsrummet tapetseras om. Det är typiskt för detta ångestsyndrom att fokus hela tiden skiftar mellan olika orosmoment.

Med ångesten och oron följer symptom som rastlöshet eller en känsla av att vara på helspänn. Man kan också ha svårt att koncentrera sig, lätt bli irriterad och snabbt bli utmattad. Vidare kan man besväras av muskelspänningar och olika typer av sömnstörningar.

De ovan nämnda symptomen kan också höra ihop med, eller leda till andra symptom. Exempelvis kan muskelspänningar leda till att personen får muskelvärk, muskelryckningar eller känner sig skakig. Även kroppsliga symptom kan följa (liknande de vid panikattacker) som muntorrhet, illamående, svettningar och svårigheter att svälja. Depressiva symptom, t ex nedstämdhet, nedsatt aktivitets- eller intressenivå eller aptitlöshet är också vanligt.

Dessutom förekommer GAD ofta tillsammans med andra diagnoser, som affektiva syndrom (ex depression, manodepressivitet), andra ångestsyndrom (t ex panikattacker eller social fobi) eller substansrelaterade syndrom (alkohol-, drog-, eller medicinberoende). GAD kan vara ett isolerat problem men de flesta har även en tidigare historia av något av de ovan nämnda problemområdena. Diagnosen GAD ställs dock inte om problemen helt och hållet kan förklaras med en eller flera andra diagnoser.

Ångest är en väldigt kraftfull mänsklig känsla, vars ursprungssyfte är att fungera som varningssignal att vi snabbt måste handla och sätta oss i säkerhet. För en person med GAD fyller ångesten inte längre den funktionen. Ångesten har blivit en vardaglig ihållande obehagskänsla, såväl mentalt som kroppsligt. Resultatet blir att ångesten allt mer styr den drabbade personens liv, vilket leder till undvikande av allt fler situationer, tankar och ämnen. Detta är ett tydligt tecken på att ångesten måste börja ifrågasättas. Det här kan vara svårt att göra på egen hand, så det kan vara en god idé att söka professionell hjälp (psykolog, psykoterapeut eller läkare).

För någon som lider av GAD går en stor del av tiden till ändlösa grubblerier, som ofta går i väldigt negativa banor och innehåller mycket katastroftänkande. Ett sätt att börja öva på att utmana sin ångest är att träna på att se en situation ur flera olika perspektiv. Det är bra att börja med en vardaglig och oladdad händelse för att senare kunna prova på svårare situationer, som t ex vad chefen tycker om en, eller hur det ska gå med nästa termins tentor. Personer som lider av GAD kan ofta ha ett stelt tänkande och ha svårt att se saker ur andras perspektiv, vilket talar för att det kan vara nödvändigt att få hjälp och vägledning i sitt arbete med ångesten.

Vilken behandling finns det?

GAD är ett ofta kroniskt sjukdomstillstånd men det finns hjälp att få! Det behandlingar som rekommenderas är antidepressiv medicin, ofta ett SSRI-preparat som Sertralin eller Citalopram, och kognitiv beteendeterapi, KBT. Ofta kan en kombination av både medicin och terapi fungera bra.

Om man äter SSRI mot GAD får man räkna med att behandlingstiden kan bli lång, och ofta återkommer sjukdomen om man slutar med medicinen. Om man inte har några alltför besvärande biverkningar kanske man därför i samråd med sin läkare väljer att fortsätta medicinera tills vidare.

I terapin får man lära sig att bemöta de automatiska negativa tankarna och ifrågasätta dem. Ångesttankarna handlar ofta om framtiden och börjar typiskt något i stil med: ”Tänk om…..” och så målar man upp värsta tänkbara scenario för sin inre syn. Kroppen blir spänd och man känner sig allt mer orolig. Den ena tanken leder till den andra, i en negativ tankespiral.

Det är inte så lätt att lägga märke till sina egna tankar, de kommer så snabbt och automatiskt och de finns ju där i bakgrunden hela tiden. Det enda man kanske lägger märke till är att man känner sig ”konstig”. Hjärtat bankar och axlarna värker och man känner sig alldeles utmattad. Man jobbar då i terapin med att lägga märke till, namnge och ifrågasätta sina tankar i s.k. tankeprotokoll där man svarar på frågor som: Vad är det som stöder de automatiska tankarna? Hur vet jag att det jag tänker är sant? Vad är det som motsäger de automatiska tankarna? Hur påverkar det mig när jag tror på de automatiska tankarna? Hjälper det mig att uppnå mina mål? Hur påverkar det mina relationer? Hur skulle det påverka mig om jag kunde ändra de automatiska tankarna (eller inte trodde på dem)?

I terapin arbetar också mer beteendeinriktat där man kan öva på att våga utsätta sig för olika ångestskapande situationer, s.k. exponering. Ett exempel är att lära sig att inte göra det som oron vill få en till, till exempel att om och om igen söka efter mer information på internet om den sjukdom man oroar sig för eller att undvika att gå på ett jobbigt möte som man har oroat sig för. Man får istället träna på att gå emot oron, och göra tvärtom. Exponeringsträning kan både ske ”in vivo”, dvs. ute i verkligheten (”på riktigt”) eller genom att man föreställer sig eller detaljerat skriver om det som skrämmer (”imaginär exponering”).

Egenvård: motion, avslappnings- eller avspänningsträning i någon form. Att tillägna sig tankesättet som mindfulness och acceptansterapi bygger på kan vara till god hjälp. Det är viktigt att var och en hittar det som fungerar för en själv.

 

Social fobi (SF)

Social fobi innebär att en person får ångest när han eller hon står i centrum för andra människors uppmärksamhet. Man är rädd för att bli granskad och förödmjukad genom att göra bort sig, så att det blir genant och pinsamt. Både kognitiv beteendeterapi och behandling med så kallade antidepressiva läkemedel har visat sig effektiva vid behandling av social fobi.


Typiska kännetecken
  • En ständig rädsla för att göra bort dig i sociala situationer
  • Den fruktade situationen framkallar så gott som alltid ångest
  • Du har insikt om att rädslan är överdriven
  • Du undviker den fruktade sociala situationen helt eller uthärdar den under stark ångest
  • Undvikandet eller ångesten stör i betydande grad ett normalt yrkesliv, studier, sociala aktiviteter eller relationer
  • För personer under 18 år ska problemen ha pågått i minst sex månader

Hur det känns

Tankarna vid social fobi är ofta mycket negativa och självkritiska. Man brottas med tankar om att andra ser ned på en, tycker att man är ful, dum eller konstig eller att man inte duger något till. I själva verket underskattar man ofta sin egen förmåga och drar förhastade slutsatser om vad andra tycker. De tankemässiga symtomen visar sig genom förväntansångest och oro inför sociala situationer; negativa tankar i själva situationen; samt genom s.k. post mortem (eller ”backspegeluppmärksamhet”), vilket innebär att man efteråt ”dissekerar” sig själv och sitt beteende för att se om man gjorde OK ifrån sig (vilket man ju givetvis aldrig skulle erkänna!). De negativa tankarna är alltså vanliga både före, under och efter en fruktad social situation och kan t.ex. handla om hur man ser ut, vad man skall säga eller göra härnäst, eller om sådant man redan sagt eller gjort. Många berättar också att de upplever svårigheter att fokusera eller koncentrera sig i situationer där andra är närvarande eller ser på. Det är helt enkelt för många tankar som snurrar i huvudet på en gång. Kopplat till detta är också något man kallar tankeblockader , d.v.s. att man blir helt oförmögen att ta in och bearbeta information från omgivningen: ”Det känns som om man blir helt blank, eller tom i huvudet”.

Uppmärksamheten påverkas också i de jobbiga situationerna och självfokuseringen ökar. Man är på helspänn och ”känner hela tiden av” vad som händer i kroppen, hur man ser ut, om andra kan tänkas lägga märke till att man rodnar eller är nervös, etc. När man har social fobi blir man snabbt expert på att ”ligga ett steg före” för att försöka förutsäga eller planera vad som ska sägas eller göras härnäst. Detta kallas att monitorera.

När man hamnar i en socialt hotfull situation reagerar kroppen ofta med hjärtklappning, skakningar, svettningar, svimningskänsla, muntorrhet, spänning, röstdarrning och yrsel. andra symtom kan utgöras av t.ex. andfåddhet, rodnad, illamående, magsmärtor och diarré. Vissa reagerar också med regelrätta panikattacker som vid panikångest eller paniksyndrom. Ytterligare andra berättar om en mental och fysisk trötthet som resultatet av att hela tiden vara på sin vakt.

Själva ursprungskänslan vid social fobi utgörs av rädsla eller ångest. Man tänker negativa och rädda tankar och känner sig också rädd och ångestfylld. Många med social fobi berättar också om känslor av misslyckande och besvikelse över att inte kunna leva fullt ut. De känner sig begränsade i sitt yrkesmässiga och sociala liv och tvingas säga nej till mycket som annars skulle kunna fungera som en källa till glädje och inspiration. Framtiden ser kanske mörk och dyster ut och man tvivlar många gånger på att man någonsin kommer kunna träffa en partner och bilda familj. Det är inte svårt att se hur detta i sin tur kan medföra känslor av nedstämdhet eller depression, något som förekommer relativt ofta bland personer som har diagnosen social fobi. Andra vanliga känslor är ilska och skam vilket inte sällan är kopplat till en oförmåga att leva upp till alltför högt ställda krav på sig själv och sina prestationer.

Vanliga beteenden i samband med social fobi utgörs främst av olika former av flykt- och undvikandebeteenden; att helt enkelt undvika olika prestations- och/eller interaktionssituationer; säga att man är sjuk när man ska hålla en presentation; inte våga ställa några frågor under en föreläsning; tacka nej till middagar eller fester eller gå hem tidigt när man känner att det blir för jobbigt; undvika fikarummet vid tidpunkter då andra är där; eller sätta sig längst ut vid bordet så att man snabbt kan ta sig därifrån.

I situationer där det är omöjligt att undvika eller fly utvecklar man ofta små knep eller mer subtila undvikanden, s.k. säkerhetsbeteenden. Dessa beteenden är vanliga hos alla människor men personer med social fobi blir ofta fullfjädrade experter inom detta område. Det kan handla om sådant som att repetera tal in i minsta detalj och prata snabbt, titta ned för att undvika ögonkontakt, hålla glaset med båda händerna när man för det till munnen så att ingen ska se att man darrar på handen, sminka sig så att det inte syns att man rodnar, se till att träffas utomhus eller där det inte är så varmt för att undvika att svettas, repetera allt tyst för sig själv innan man säger något högt. Det finns egentligen ingen gräns för hur påhittig man kan bli och personen upplever ofta sina säkerhetsbeteenden som en ovärderlig hjälp att klara av situationen. Detta inger dock en falsk säkerhet och beteendena bidrar i själva verket till att vidmakthålla och förvärra problemen och en del av behandlingen vid social fobi går därför ut på att lära sig upptäcka och bryta dessa beteendemönster.


Följder

Skillnaden mot vanlig blyghet är att rädslan vid social fobi blir ett stort hinder för att man ska fungera normalt i sin vardag, till exempel gå i skolan eller sitta med på fikaraster på jobbet. Ofta uppkommer ångesten inte bara i själva stunden man blir granskad. Det är dessutom vanligt att oroa sig både långt i förväg för hur det ska gå och även efteråt för hur man verkligen hanterade situationen.


Inte ovanligt

Faktum är att social fobi är en av de mest förekommande ångeststörningarna. Trots detta söker de allra flesta med dessa problem aldrig behandling och det är därför svårt att veta exakt hur vanligt det är. Det finns en flytande gräns mellan normal social ångest, blyghet och social fobi. I en nyligen utförd svensk enkätundersökning uppskattar man dock att nästan 16 % av vår befolkning, d.v.s. över en miljon svenskar, uppfyller kriterierna för social fobi. I den studien hade ungefär 2 % en svår form av social fobi (generaliserad). Ytterligare ca 6 % hade en medelstark social fobi medan närmare 8 % hade en lindrigare variant. Det är något fler kvinnor än män som drabbas (1:1,5).


Hur behandlar man social fobi?

Social ångest behandlas idag i huvudsak med SSRI-preparat eller KBT.

Benzodiazepiner , t.ex. Xanor, Valium, Sobril, Temesta, Iktorivil, är lugnande medicin som används vid behov då de ger snabb effekt vid svår ångest. Preparaten rekommenderas dock idag inte som förstahandsval vid behandling av social fobi då de är beroendeframkallande och medför risk för missbruk.

Betablockerare, t.ex. Inderal, Seloken, Tenormin, är egentligen medicin för högt blodtryck eller hjärtsvikt. Tabletterna tar tillfälligt bort kroppsliga nervositetssymtom och används därför ofta av personer med scenskräck eller rädsla för att hålla föredrag. Studier visar dock att de inte fungerar speciellt bra vid den generaliserade formen av social fobi över längre tid.

Det finns alltså en hel del medicinska preparat som hjälper mot social ångest. Nackdelarna med dessa är att svårigheterna kan komma tillbaka när du slutar äta dem. Effekten av långvarig behandling med psykofarmaka är dåligt utredd vid social fobi. Detta till skillnad mot psykologisk behandling som enligt undersökningar visat sig ge bestående förändringar av beteendet och därmed tycks skydda mot återfall.

Den psykologiska behandling som idag anses mest effektiv vid social fobi kallas kognitiv beteendeterapi (KBT). Man brukar räkna med att ungefär 3 personer av 4 som genomgått denna terapi upplever betydelsefulla förändringar i vardagen.

 

Ångest i samband med andra tillstånd

Förutom ovan nämnda ångestdiagnoser kan ångest hänga ihop med andra tillstånd, till exempel PTSD, posttraumatiskt stresstillstånd, som kan drabba den som varit med om en mycket svår händelse.

En vanlig form av ångest är hälsoångest, tidigare kallad hypokondri, då man oroar sig för att man har drabbats eller kommer att drabbas av till exempel cancer, hjärtsjukdom eller allvarliga neurologiska sjukdomar som ALS. Man lägger märke till olika symptom i kroppen och tolkar dessa som tecken på dessa allvarliga sjukdomar. Ångesten kan bli mycket svår och leder ofta till upprepade läkarbesök.

Ångest kan också uppkomma när man har en allvarlig eller långvarig fysisk sjukdom, och i samband med andra svåra livshändelser och kriser.

Andra former av ångest är t ex tvångssyndrom av olika slag samt olika fobier.

Vad är egentligen ångest?

Det är svårt att ge någon heltäckande definition av begreppet ångest trots att detta är något som de flesta av oss känner igen. Det finns inte någon som inte har upplevt åtminstone en viss grad av ångest. Det kan t.ex. handla om den känsla man har innan man stiger in i klassrummet precis innan ett prov, eller när man vaknar mitt i natten av att man hört ett konstigt ljud utanför. Man skulle kunna beskriva ångest som ett starkt obehag som märks i kroppen på olika sätt. Det kan t.ex. röra sig om hjärtklappning, rodnad, svettning, spända muskler, darrningar eller skakningar. Ångest kan också beskrivas som en sorts biologisk beredskap som fyller en viktig överlevnadsfunktion för människan. De kroppsliga reaktionerna vid ångest är fullt funktionella då vi ställs inför “hot” av olika slag. När någon sorts fara uppfattas eller förväntas skickar hjärnan signaler till den delen av ditt nervsystem som kallas autonoma nervsystemet.

Det autonoma nervsystemet har två undergrupper som kallas sympatiska och parasympatiska. Det är dessa två system som kontrollerar kroppens energinivåer och förbereder den för handling. I hotfulla situationer gäller det att snabbt vidta någon åtgärd, antingen kämpa och försvara sig eller fly. Väldigt enkelt kan man säga att det sympatiska nervsystemet frigör energi och förbereder kroppen för kamp eller flykt. Hjärtat slår fortare och hårdare för att pumpa ut mer blod till musklerna. Syreupptagningen ökar och blodet omdirigeras från ställen där det inte behövs till större muskelgrupper såsom lår och överarmsmuskler, vilket gör kroppen beredd att agera. Det parasympatiska nervsystemet verkar sedan för att återställa kroppen till dess normala tillstånd. Ur ett evolutionärt perspektiv har ångesten varit livsviktig för oss. Problemet är dock att den slår till vid fel tillfälle för oss civiliserade människor som lever på 2000-talet. Vi känner ångest i sammanhang då det inte är relevant att göra det.

Det verkar som om vissa personer har ett överkänsligt reaktionssystem som aktiveras i alltför många och onödiga situationer. Rädslan har blivit överdriven och irrationell vilket leder till att flykt och undvikande blir en allmän vardagsstrategi som försvårar ett vanligt normalt fungerande. I det fall då detta inträffar säger man att personen utvecklat en fobi. Man brukar definiera ”fobi” som en intensiv, irrationell och bestående rädsla för bestämda föremål, situationer eller aktiviteter. Stark och handikappande social ångest brukar man kalla social fobi eller socialt ångestsyndrom. Att stå i fokus för andras uppmärksamhet, som när man t.ex. talar eller agerar inför en grupp, är något som av många kan upplevas som obehagligt. Många känner sig också nervösa eller onaturliga i umgänge med andra människor på fester eller i andra sociala sammanhang. Det är dock inte detta vi menar när vi säger att någon har social fobi, utan det är först när rädslan blir så stark och överdriven att livet störs och man börjar undvika de situationer man är rädd för, som man betecknar det som en fobi. När det inte är möjligt att undvika uthärdar man situationen under stark ångest eller tar till ”knep” för att lättare ta sig igenom den. Rädslan ska med andra ord medföra stora hinder i det dagliga livet.

Hur ska jag som anhörig eller vårdpersonal bemöta en person med ångest?

Den som har ångest kan ofta av oförstående närstående få höra saker som ”ryck upp dig” eller ”var inte så känslig”. Det hjälper naturligtvis inte den drabbade som bara känner sig kritiserad och ifrågasatt och som naturligtvis inte kan ”stänga av ångesten” på det viset bara för att någon säger så. Det är därför viktigt att komma ihåg att man aldrig ska ifrågasätta den drabbades ångest eller kritisera ångesten. Ångesten är verklig för den som har den, oavsett hur orimlig och onödig ångesten kan te sig för omgivningen. Det är ju just det irrationella som utgör grunden för att det rör sig om ett ångestsyndrom…

Det är viktigt att lyssna, att respektera personen och att uppmuntra alla framsteg, även om de är små. Var beredd på att bakslag kan komma, det är en naturlig del i all utveckling. Hjälp inte till alltför mycket – den som har ångesten måste träna på att klara av saker själv och inte lämna över ansvaret till andra. Stötta istället den drabbades självständighet.

Tvinga aldrig den drabbade att utmana ångesten men var ett stöd när ångesten ska utmanas. Fall dock inte i den vanliga fällan att ge upprepade försäkringar att det fruktade inte kommer att inträffa. Den som lider av en ångestsjukdom måste våga exponera sig för det ångestskapande och själv uppleva att det går bra.

Att ständigt be om och få försäkringar kan bli ett ångestundvikande som i längden låser fast personen i ångesten. Det är naturligt att vilja trösta och ge försäkringar men det är alltså inte rätt väg att gå. Bättre är att uppmuntra personen att träna på det som är svårt och att visa att man tror på personens möjligheter till utveckling och förbättring.

Att vara ett ”vikarierande hopp”, dvs. visa personen att man är övertygad om att det kan bli bättre och att personen kommer att klara av att göra det ena eller det andra är viktigt.

Det kan vara lätt att den som aldrig själv upplevt ångest blir otålig och tycker att ångesten är onödig, fånig eller överdriven. Det är då viktigt att försöka fundera över hur man själv skulle må av att få ett sådant bemötande om man var ångestfylld.

Ångest är smittsamt – så det är viktigt att man inte själv dras med in i ångesten, utan behålla sitt lugn och inte dras med in i orostankarna.

Är det fråga om akut ångest som vid en panikattack är det viktigt att stanna hos personen. Förmedla att attacken inte är farlig, ingenting värre kommer att hända, och berätta att ångestattacken alltid går över av sig självt eftersom kroppens autonoma nervsystem ”slår till bromsen” och ser till att paniken lägger sig. Kroppen strävar alltid efter balans.

Under den akuta attacken är det inte läge för några samtal. Det räcker bra att bara vara hos personen. Man brukar som en minnesregel säga: Håll ut, Håll om, Häll i, Håll tyst. Med det menar man att man ska ha tålamod, att man kan hålla om personen eller lägga en varm filt eller kofta över axlarna på henne, att man gärna ska ge varm dryck, och att man inte ska börja analysera och ställa frågor.

Hjälp personen att lugna ned andningen genom att andas i fyrkant.

  1. Blunda och föreställ dig en fyrkant.
  2. Låt blicken följa den vänstra sidan nedifrån och upp medan du andas in långsamt genom näsan. Räkna under tiden långsamt till fyra.
  3. Låt blicken följa linjen från det övre vänstra hörnet till det över högra hörnet medan du håller andan och långsamt räknar till fyra.
  4. Låt sedan blicken gå från det övre högra hörnet till det nedre högra hörnet medan du långsamt andas ut genom munnen och räknar till fyra.
  5. Medan blicken går tillbaka till det vänstra nedre hörnet håller du andan i fyra sekunder. osv.

Vad underlättar återhämtning och minskar risken för återinsjuknande?

När det gäller ångestbenägenhet är det en ofta kronisk sjukdom med ett fluktuerande förlopp. Det gäller alltså att hitta ett sätt att leva med denna känslighet som gör att det blir så lite handikappande som möjligt i livet.

Några saker att tänka på:

Om medicinering fungerar och biverkningarna är rimliga och läkaren föreslår fortsatt medicinering – överväg det alternativet. Det är ingen skam att medicinera mot psykisk ohälsa, lika lite som det är en skam att medicinera mot diabetes, högt blodtryck eller någon annan folksjukdom. Många upplever att det är ”fusk” att medicinera, eller att det skulle vara skamfyllt, men om medicineringen fungerar så finns det ingen anledning att sluta med den av någon sådan anledning. Hittar du en medicinering som fungerar (och som inte är beroendeframkallande) – unna dig att använda dig av det

Försök hitta en läkare som du känner förtroende för och som du kan höra av dig till när du kommer in i svackor. Tryggheten i en fast kontakt betyder mycket för den som lider av långvarig psykisk ohälsa.

KBT – efter en lyckad KBT behöver man fortsätta använda de tekniker och verktyg som man har lärt sig i terapin. Det är vanligt att man efter en tid slutar jobba med det man har lärt sig. Då kan det vara bra att ha återkommande glesa uppföljningsbesök hos terapeuten för att kolla upp hur det går och få stöd och motivation att fortsätta jobba med sina tankeprotokoll, exponeringsträning osv.

Motion – motion hjälper mot ångest och depression. Fortsätt träna! Unna dig att hjälpa kroppen må bra genom att äta bra och sova tillräckligt. Promenader i naturen ger både motion och avkoppling för många. Hitta det där som ger fokuserad avkoppling i vardagen – det kan vara vad som helst som du tycker om att göra och som tvingar dig till koncentration. För någon kanske det är en danskurs, för någon annan att spela schack…

Försök att i möjligaste mån hitta en livsstil som fungerar – minska på onödig stress och krav. Livet ska inte behöva vara en kamp. Det finns många självhjälpsböcker som handlar om detta. Prata med andra. Fundera över vad som verkligen är viktigt och vad som kan prioriteras bort.

Prata med familjen om ditt funktionshinder och be om deras förståelse och stöd.

Genom att ta små steg i rätt riktning som att utmana ångesten och göra det man är rädd för, genom att vara observant på när man trillar in i negativa grubblerier och genom att minska stressen och öka möjligheterna att göra sådant som man mår bra av, så minskar man risken för att sjukdomen ska ta överhanden igen.